.. när jag var femton kände jag ingen som i min närhet haft cancer och överlevt.. tragiskt.. skrämmande.. beror så klart mycket på under vilket årtionde de fick cancern, var den satt och hur sent den blev upptäckt..
nu.. tio år senare ser inte min personliga statistik lika tragisk ut.. sen dess har ingen i min direkta närhet dött av cancer men flera har tagit sig igenom denna skrämmande sjukdom, och kommit ut mer envisa, levnadsglada och tacksamma..
i förrgår satt jag och nea och tittade på so you think you can dance och en koreograf vars tjejkompis har bröstcancer hade koreograferat denna dans.. fick mig att som så många gånger under den tunga vår som varit att uppskatta livet och att man får vara frisk..
förra hösten.. precis när jag flyttat till eskilstuna så fick jag kallelse för att göra ett cellprov och kolla så jag inte hade cellförändringar i äggledarna.. något som inte är helt ovanligt och som i värsta fall kan leda till cancer.. jag avbokade tiden.. och sköt på det.. men för några veckor sen så gjorde jag det äntligen.. verkligen ingenting att oroa sig för.. och när jag satt i väntrummet och kollade på barnen som sprang runt i väntan på deras besök på bvc eller när jag såg de gravida kvinnorna som var där för sina kontroller och deras leenden som gick från öra till öra så kändes det löjligt att ha oroat sig inför detta.. kändes inte som det var något att tveka inför när en konsekvens skulle kunna bli att man inte kan få barn.. så nu är det gjort! och tveka inte! just do it!
love, L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar